Mer eller mindre färdig

Fortsättning på min senaste bild:

Herr Lama

Det här är herr Lama. Bob Lama.

En lama!

Här kommer två bilder på laman jag började virka på igår kväll, jag ska virka öron och svans – sen är det bara att ta fram nålen och sy fast allt. (Just nu har jag bara fäst delarna löst för att se hur det kommer blir och förenkla och stabilisera själva sydelen)

Fortsättning

Här kommer en liten fortsättning på bilden jag påbörjade förut: 

Jag tycker faktiskt att det börjar se bra ut nu, den här bilden kommer jag bli nöjd med! Framförallt med tanke på att jag extremt sällan ritar utrustning så förväntade jag mig ett betydligt sämre resultat (okej, det är inget resultat ännu, den är ju inte klar – men ändå), jag vill på något vis förmedla smärtan som hästar så ofta utsätts för via utrustning och hur folk missbrukar den. Visste ni att hästen är det enda djuret man tillåts slå? Elitryttare som rungar en pisk mot hästens bak på tävling som sänds i TV blir aldrig värre än att folk misstycker, skulle folk ta så lätt på det om det vore en hund? Det är värt att fundera på. 

Something new (och ”dagens skiss(er))

Har påbörjat en ny digital målning nu; här har ni konturskissen!

Jag vet inte vad jag gör

Som rubriken lyder – jag vet inte vad jag gör med bilden på islandshästen längre. Bakgrunder är verkligen inte min grej, så nu har bilden bara blivit dum. Lägger den nog åt sidan ett tag och börjar på något annat innan jag sliter av mig håret på riktigt.

Hopplösa drömmar

För er som inte vet om det så är jag verkligen ingen stadsmänniska, städer innebär stress för mig och som det är nu så kommer jag att göra allt i min makt för att slippa bo i en lägenhet i stan. Får jag drömma så vill jag – så fort jag flyttar hemifrån – kunna flytta till en liten gård med mark och möjlighet att ha betesdjur som hästar och gärna getter, ett litet luftigt stall eller en ladugård. Fiona ska självklart flytta med mig dit och jag skaffar en till häst som sällskap. Får jag drömma ännu större så vill jag kunna leva med att ”arbeta” på min gård, att inte behöva något annat arbete utan jag kan leva ett klassiskt, gammaldags gårdsliv.

Innan så har jag tänkt att det är en omöjlighet enbart på grund av dagens samhälle, tempot, ekonomin, arbeten, etc. Jag menar, jag lär inte ens kunna flytta till ett eget hus när jag flyttar hemifrån – än mindre en gård med mark och ett hus som inte är hopplöst. Först måste jag arbeta eller utbilda vidare mig till något för att kunna få ett bättre arbete med bättre lön och sen måste jag spara och tänka väldigt ekonomiskt för att kunna genomföra ett gårdsköp så fort som möjligt. Och sen måste det ju förstås finnas en gård till salu. Eller så vinner jag pengar på lotto – små odds dock, framförallt när jag inte spelar. Pengar, tid och målmedvetenhet var alltså mina hinder och fokus. Jag har till och med kollat på olika gårdar för att få en uppfattning om vad man kan få relativt billigt och jag var så ivrig, ivrig på att få genomföra något jag så innerligt vill.

Men nu i veckan insåg jag något när jag var ute i stallet och tömde över en skottkärra skit till vårt ”bajssläp”, vilket innebär att jag skyfflar upp skiten på en släpvagn med spade. Jag kommer aldrig orka leva ett gårdsliv. Inte för att jag är lat eller tackar nej till kroppsarbete – tvärtom, jag älskar att använda min kropp och arbeta hårt – problemet är att jag bara får ondare och ondare i min kropp. Det ska inte vara jobbigt att skyffla en kärra skit över till en annan kärra skit, men det tog mig evigheter och tårarna bara rann ner för kinderna på grund av att min kropp skrek nej och protesterade. För att det gjorde så fruktansvärt ont. Men det är mitt jobb att utföra sådana uppgifter för vi har skaffat häst och det är mitt ansvar och jag vägrar att låta min kropp stå i vägen för att ta hand om Fiona. Men när Fiona försvinner, hur ska jag orka att åta mig en mycket större uppgift? Att ta hand om en gård, djur och arbete när kroppen så tydligt säger nej till det här simpla kroppsarbetet?

Min kropp bryter ner mig till små bitar av ett forna mig, det är som om min ungdomlighet försvinner. Det känns som om jag blir gammal och skör och jag har inte ens hunnit fylla 19 år, jag känner mig ynklig när det blir ett rent helvete att bära en höbal på tio-tolv kg i tjugo meter när jag vet att jag rent styrkemässigt inte har några som helst problem att bära två balar åt gången. Jag är fantastiskt duktig på att komma på positiva saker med allt negativt, men jag har väldigt svårt att lyssna på det själv. Egentligen borde jag bara försöka göra det bästa av det, nöja mig med tanken att bo i ett fint hus på landet med en katt eller två och en handfull mindre djur som jag kan ha inne i huset. Men när jag tänker att det är helt okej också så svävar mina tankar bort i det jag tror att jag kommer missa om jag inte hittar något som kan få min kropp att göra mindre ont, den där livslånga drömmen. Just nu känns den bara sorglig och omöjlig.

Vill jag uppnå den här drömmen så måste jag inte längre ”bara” kämpa hårt för att få ihop pengar och en hållbar ekonomi utan att gå in i väggen, nu måste jag hitta något för att få min kropp någorlunda mindre smärtfull, förmodligen med motion, kanske behandlingar och medicinering och sedan regelbundet genomföra det för att min kropp ens ska orka blotta tanken på att bo på en gård med djur. Jag är bara så himla trött på att nästan aldrig kunna må helt bra, det är liksom alltid något, fysiskt som psykiskt och det är så utmattande. Jag vill inte bli spyfärdig av plågorna som drabbar min kropp, men vem vill det? Någon måste ju vara sjuk och ha ont, så varför inte jag?

Mer bilder

Här kommer fler bilder från i måndags, några mer på Fiona och sen ett gäng på Petra.

Porträttbilder – Fiona

 

Fiona är halt på vänster fram (svullen från knät och neråt – förmodligen har hon halkat i leran) så det blev varken ridning eller promenad för Fiona, men jag tog lite porträttbilder på hästarna. Här kommer ett gäng på Fiona – när jag orkar redigera några Petra-bilder så kommer det upp på henne också. 

Dagens skiss(er)

Jag har inte uppdaterat bloggen på grund av en viss händelse som jag av respekt för min fars önskan inte kommer ta upp här.

Men här kommer en liten skiss som jag började på för en vecka sedan men som jag avslutade först idag, den här veckan har varit tung så jag har inte orkat göra mycket alls, inte ens ritat. Men nu kanske jag är på gång här på bloggen i alla fall och jag ska undvika att hålla en dyster ton i mina texter även om jag inte kan rå för att vara dyster och sorgsen själv.