Fiona

Jag väljer att tillägna min fjordhäst Fiona en helt egen sida med information och lite bilder på henne.

Fiona är som sagt en fjording, ett sto född 1999. Hon är familjens första häst och mina kära föräldrar köpte henne i november, 2010 – hon kom hem till oss 13 november 2010. Jag köpte henne av mamma och pappa i februari 2012 för att vi skulle få råd att skaffa familjens tredje häst, Petra (ett tinkersto, f. 2003) efter att vi sålt familjens andra häst Lukas (nordsvensk valack, f. 2002) på grund av att han inte passade oss.

Fiona är alltså min häst men jag ser det inte som att jag äger henne, jag har svårt för konceptet att äga ett annat liv. Fiona är min ängel, min klippa och min bästa vän, för mig är hon världen och jag älskar henne djupt men jag har kämpat hårt för att ens kunna känna de känslor jag ovan beskriver.

När Fiona kom hem till oss var hon apatisk efter att ha blivit orättvist och respektlöst behandlad i tidigare hem, hon hanterades inte som en individ och inte heller som en levande och kännande varelse. Apatin ledde till kommunikationssvårigheter, precis som min systers och min okunskap av att ha egen häst gjorde. Fiona ville absolut inte umgås med oss människor framför att vara i hagen, utan kontakt från människor, hon litade inte på människoarten längre och kopplade oss med hård och vårdslös behandling – något hon tydligt visade att hon ville vara utan.

Vi ledde henne mest på promenader, framförallt eftersom vi inte kunde rida henne, vi kunde knappt leda henne på grund av att hon helt enkelt vände hem och försökte gå hem till hagen igen. Ifrån marken hade vi en chans att stoppa beteendet men ifrån ryggen var vi chanslösa. Så småningom ledde vi på bortvägen och så turades vi om att rida henne hem. Den förra ägaren berättade att hennes barn mest flängt runt på henne det senaste och hon var oerhört stark i munnen och det kunde vara en riktig utmaning att få stopp på henne både ifrån ryggen och marken.

Fiona var så långt ifrån den ultimata förstahästen man kunde komma, jag vet inte ens vad som gjorde att vi tog hem henne ifrån första början. Hon var nästintill omöjlig att styra när vi red henne på en äng utanför deras stall, hon hade lärt sig att vara lika vårdslös som hon hanterades och var okänslig för tryck. Sadeln slängde de upp på ryggen utan lugn eller behag – vilket ledde till att Fiona var rädd och ilsken mot sadeln första veckorna. Hon var grinig och hennes blick död. Jag har frågat mig själv det här så många gånger och det bästa svaret jag kan komma på är att vi bara svarade på ett rop på hjälp.

Det tog mig säkert ett halvår att helt ärligt tycka om Fiona, när vi fick hem vår andra häst 16 April 2011 slutade det med att Fiona ”tilldelades” mig (mest för att den nya hästen, Lukas, gjorde mig ännu osäkrare än Fiona) och sen dess har hennes utveckling psykiskt, ifrån marken och i ridningen hängt så gott som helt och hållet på mig istället för att dela på den som min syster och jag gjorde första vintern. Vid den här tiden hade hon tinat tillräckligt för att gå med på saker som att låta sig ledas av oss men att rida ut var svårt och en raritet, vi föredrog att ta hem henne ifrån grannen (som hon stod hos den första vintern för sällskap) och rida henne i hagen.

Att leda henne slutade vara problematiskt men att vända hem ifrån uteritter var något som tog mig drygt ett och ett halvt år att lära mig hantera säkert och lugnt, det här är något hon fortfarande håller på med i mindre utsträckning och vissa ridturer kan jag bli tvungen att parera och kämpa för att vända om henne när hon väl vänt hemåt, fighter som kan ta upp mot 20 minuter om jag har otur. Men situationer som jag kan hantera utan frustration och ilska trots att mjölksyran snabbt börjar pumpa ut i mina armar och ben som tillslut skakar av ansträngning. Jag har nyligen börjat träna på att rida ut utan min syster och Petra som sällskap, en mycket svår och krävande uppgift mellan två envisa viljor.

Hösten 2011 slutade vi att använda bett helt och hållet i vår hästhantering, ett beslut jag inte ångrar för en sekund. Och jag kommer aldrig att använda bett på mina egna hästar i framtiden heller. Bytet kändes tydligt på Fiona som blev en mer lyhörd häst precis som Lukas också blev. Petra är dock den som gett störst resultat när hon blivit av med bettet då hon på en ridtur förvandlades till en betydligt mer avslappnad och lyckligare häst.

Tillsammans med Fiona har jag lärt mig oerhört mycket – precis som Fiona lärt sig otroligt mycket – inte bara i ridningen och hanteringen av henne utan också hur hästar som art faktiskt fungerar och kommunicerar, jag har lämnat den engelska ridningen bakom mig för länge sedan och övergått till en helt egen ridstil som bygger mycket mer på kommunikation på hästens nivå och trevnad. Fiona och jag som team och som vänner är bättre än någonsin, men jag planerar inte att sluta här, vi ska komma mycket längre.

Fiona är en fantastisk individ, nu när hon klivit ur sitt hårda skal, som är både tålmodig och tolerant. Hon är oerhört förlåtande – en oersättlig egenskap när jag ofta lär mig genom mina misstag – och vänlig, hon är envis som en åsna och stark som en oxe men innerst inne lika mjuk och fluffig som en kattunge, en sida av henne som jag kommer allt närmre varje dag, för jag vill inte att vår relation ska vara ensidig. Det är vad vi bygger på, en ömsesidig, djup vänskap och förståelse för varandra.