Mer bilder

Här kommer fler bilder från i måndags, några mer på Fiona och sen ett gäng på Petra.

Porträttbilder – Fiona

 

Fiona är halt på vänster fram (svullen från knät och neråt – förmodligen har hon halkat i leran) så det blev varken ridning eller promenad för Fiona, men jag tog lite porträttbilder på hästarna. Här kommer ett gäng på Fiona – när jag orkar redigera några Petra-bilder så kommer det upp på henne också. 

Mardrömmar ala Elin

När andra drömmer mardrömmar om att förlora sina bästa vänner i hästform, vet ni vad jag drömmer om då? Det är riktigt otäckt ska ni veta. Jag drömmer att någon klipper Fionas långa, tjocka och helt underbara man. Ve och fasa!

Jag har drömt att en granne (som inte tyckte att det var en fin idé att låta bli att klippa Fionas man, för det är ju tradition och rasstandard att klippa ståndman på fjordingar) klippte Fionas man, så när jag kom ut i hagen så var Fiona stubbad. Huuuh!

Sen har jag drömt att jag hade Fiona inackorderad på ridklubben – något av det sista jag vill, så redan där började den drömmen dåligt. Det var min födelsedag och mina ”vänliga” stallkamrater klipper Fionas man som en födelsedagspresent. Jag tänker inte ljuga, vill någon ge mig en gåva när jag fyller så är ”klippa Fionas man” inte en uppskattad grej.

Jag har till och med en tredje version! Där en av mina allra bästa väninnor klipper hennes man, jag minns inte varför hon gjorde det i drömmen, men jag minns att jag var lite besviken på henne när jag träffade henne efter det – tills jag (morgontrött) inser att det bara var en dröm… Hm.

Utanför mina drömmar så kan jag knappt tänka tanken på att mista Fiona, ibland får jag sådan panik över att vara medveten om att någon gång skiljs vi åt på ett eller annat vis (men om det funkar som jag vill; tills döden skiljer oss åt) att jag knappt kan andas. För världen är hon bara någon; en häst. Men för mig är hon världen.

Men hennes man är ett känsligt ämne. Seriöst. 

        Fionas annonsbild

I mean, just look at her?! Jag gillar hästar med lång man.

Lördag

Jag har inte känt att jag velat eller orkat uppdatera under helgen då det inte varit en hög prioritet, men jag tänkte skriva lite kort och dela med mig av några bilder ifrån i lördags när min syster och jag var ute och red snön (innan den började töa bort… Suck). Det var en väldigt härlig ridtur och det blev lite äventyr i skogen utan stig.

Ridturen var inte smärtfri för min del, framförallt inte eftersom vi hoppade av för att leda dem i skogen några gånger och jag var tvungen att med oerhörd klumpighet kravla mig upp på Fiona. Jag avskyr att känna mig svag och handikappad för att det gör ont. Men det kändes okej uppe på hästryggen i alla fall…

 

 Fiona vet minsann hur man charmar folket.

 Crazy loco

 Kroppsbild på Fiona.

 Kroppsbild på Petra också.

 Petra är en dryg tjej. Väldigt cool om hon får säga det själv.

 Skönt att rulla sig när man är svettig!

Tolkning

Idag har jag tolkat Fiona, först tömkörde jag henne med mamma i pulkan (hon tog en bild på utsikten):

Fiona var riktigt duktig, jag är helt övertygad om att hon gillar det här med att få dra och arbeta lite, hon är ju inte inkörd och har så vitt vi vet aldrig körts, men vi kan förstås inte veta säkert. Det som gör att jag tror att hon inte blivit körd innan är att hon inte verkade vara tömkörd innan då jag fått lära henne det – jag tror att förrförra som sista biten föll på plats och jag kunde tömköra henne utan svårigheter. Vi gick i alla fall en sväng och på vägen hem så styrde jag henne ifrån pulkan – och hon skötte sig exemplariskt! Sen tolkade jag lite i hagen när vi var hemma igen, hon drog iväg för mig en gång dock då hon menade att vi skulle in i stallet (grinden var öppen).. Hon fick snällt backa ut igen och så styrde jag runt henne några varv – av den anledningen tycker jag inte att ”kör”delen slutade så bra som jag önskade, men jag tänkte tolka längre imorgon. I vilket fall red jag lite efteråt, tog några galopper och övade på hennes ”skänkelkänslighet” när det kommer att flytta sig ifrån skänkeln, inte att öka. Gick riktigt bra efter en liten stund och jag hoppade av när det gick som bäst.

 

Ridpass i snön

Fiona fick vila igår av den simpla anledningen att jag inte orkade – och någon dag i veckan tycker jag att vi båda förtjänar att få vila ifrån motionsarbete. Men efter att ha samlat krafter i en dryg halvtimme efter att ha kommit hem kom jag i alla fall ut i dag runt halv sex. Lyckligtvis har vi stallet och hästarna på tomten då jag fick en känning (lågt blodsocker – jag har diabetes) och blev så illa tvungen att pallra mig upp till huset med Fiona i släptåg för att få i mig lite socker för att förhindra min kropp ifrån att kollapsa. Petra sprang oroligt runt i hagen under tiden och lyckades skrämma slag på mig när hon mullrade i mörkret när jag kom ut igen.

Fiona fick tålmodigt vänta på matte, fastbunden i trappan.

Men efter att blodsockret åter stigit till ett normalt värde kunde vi starta kvällens pass, jag valde att fokusera mest på böjning och att träna på att gå över mer och mer till att rida henne enbart med benen – något som jag valt att inte prioritera förrän nu. Mina ben är minst sagt trötta. Passet utfördes till största del i trav men även med några galopper för att få igång bukmusklerna på henne – trav är ju trots allt inte en särskilt ansträngande gångart, det som gjorde jobbet idag var helt enkelt snön som hon blev tvungen att pulsa i. Hon släpper efter i böjningen alltmer men jag är långtifrån färdig med arbetet, jag vill att hon helt och hållet förstår och accepterar bentryck både för sidrörelser och böjning – men vi är minsann på god väg, det är för mig nytt att hon accepterar och faktiskt tycker att det är okej att ställa upp på ett ridpass i hagen då hon innan varit väldigt negativ till det. Det gör mig glad då det är ett gott tecken på att vår relation förbättrats avsevärt det senaste då hon kan tänka sig och göra det för att jag ber henne, jag vill ju inte att ett hagpass ska resultera i tvång eller motvilja.

En trött, flåsig och småsvettig fröken fjording efter ridpasset!

HALLELUJA! Fiona gick mirakulöst med på att fångas på bild i en kramakt, kramar är annars okej – så länge ingen försöker skaffa bildbevis på att hon gått med på det! Kanske var hon för trött för att bry sig.. 😉

//Elin