Jag tänkte uppdatera er om min värk och senaste läkarbesösk här i ett inlägg. Till att börja med så kan jag ju berätta vart jag har ont, förhoppningsvis på ett sätt som gör det möjligt för er läsare att sätta er in i min situation och hur jag känner. För känner gör jag. Hemskt mycket. Allmän värk i kroppen har jag lidit av i flera år, framförallt knäna – jag har fått diagnosen chondromalaci, det är en sjukdom som kan innebära dels att man har broskutskott på baksidan knäskålen som skaver mot benen där inuti.
På grund av brosket så har jag periodvis väldigt svårt att t ex sitta med böjda ben eller gå i trappor, är det extremt som det varit nu det senaste så har jag till och med svårt att gå då knäna är ”irriterade” och varma. Bättre perioder är knäna inte alltför hemska men jag har väldigt svårt att sitta på huk eller belasta knäna även då, men det är mycket mer överkomligt. Jag fick den här diagnosen av en skolläkare för sex-sju år sedan, ett tillstånd som framförallt finns hos tjejer i tonåren, vanligtvis växer det här bort men för min del ser det än så länge mörkt ut.
Knäna är tyvärr den enda värk som jag har ett ord för. En diagnos. Den övriga kroppsvärken kan jag helt enkelt inte kalla något annat än ”allmän värk/smärtor” eller ”ledvärk”. För det mesta är värken diskret och molande, den lurar bara i bakgrunden – men periodvis bryter den ut och kan sitta lite varstans, jag har inga bestämda kroppsdelar som gör ont men jag har de som oftare drabbas av smärtorna; höfter, lårben, axlar, handleder och fotleder. Det händer också att rygg, nacke och käkar får sig en allmän kur av härlig (Känn hur sarkasmen riktigt dryper av ordet härlig) värk. Mina ben är allra värst. Alltid. Den senaste veckan har jag också drabbats av återkommande feberkänslor, jag har dock aldrig kollat tempen så jag kan inte svara på om det bara känns som feber eller om jag faktiskt haft det.
Och just nu, som ni kanske förstått, så har jag en extrem period – förmodligen en av de allra värsta jag haft. Just nu klarar jag varken av att belasta eller utsätta mina ben för tryck utan omedelbar värk, kramper, en känsla av svullnad/domnad och smärta. Sitter jag ner (beroende på vad jag sitter på så går det olika fort, men vi utgår ifrån en vanlig, hård stol nu) så tar det inte lång tid – ibland bara sekunder – innan sittbenen börjar ömma, ömmandet övergår snart i en intensiv smärta som strålar ner i båda benen, når en kulmen i knäna och fortsätter ner i vaderna och ibland ända ner till fotlederna. Till en viss del går det att ignorera men så småningom kan jag inte fokusera på något annat än hur ont jag har och saker som att sitta i ett klassrum och lyssna på en lärare blir plötsligt väldigt mycket svårare och jag har inte riktigt modet att resa mig upp heller för att värken ska kunna släppa i några minuter. Så jag pinar mig själv.
Jag är extra stel och öm efter att ha sovit då belastningen påverkar min kropp negativt – men ligga ner och sova måste jag ju också göra. Att ligga på sidan när jag fortfarande är vaken är uteslutet, axlar och höft tar stryk med en gång och blir varma och tycks svullna upp. Ligger jag på rygg så tar sittbenen emot trycket jag inte tycks tåla just nu, och ligger jag på mage blir det höfter och knän istället. Det finns alltså ingen frizon. Jag har för mig att det var natten till tisdagen som jag vaknade på grund av att jag hade så ont – och jag sover tungt och har en hög smärttröskel, så det här är inte vanligt. Jag kunde knappt ligga ner för då var det enda jag kunde göra att gråta av smärta och då kunde jag inte ens stå för att axlar och höfter var så fruktansvärt ömma att det inte hjälpte att göra mig av med belastningen, det gjorde lika ont ändå. Det tog mig några timmar att lyckas somna om igen.
Nu har den här, för mig, ovanligt svåra smärtperioden varat i en och en halv vecka ungefär och mamma ringde vårdcentralen i måndags (hon brukar få hjälpa mig med det då jag helt enkelt inte får sagt det som behöver sägas när jag pratar i telefon för att förklara något), när mamma berättat hur det låg till så ringde de sedan upp mig för att kunna ställa några direkta frågor. Jag svarade och fick veta att ”min” läkare inte var där i måndags och att de skulle ringa upp mig dagen efter när de kunnat höra med läkaren. Hon som pratade med mig bad mig även att prova att ta en kombo av alvedon och ipren under kvällen. Jag tog en alvedon och en ipren som jag blivit tillsagd – vilket, som vanligt, inte fungerade.
På tisdagen ringde hon igen och sa inget om vad hon och min läkare pratat om, hon undrade om jag tagit tabletterna som hon sagt till mig och jag sa att jag hade gjort det men att det inte funkat. Sen vred hon på det och pratade om att jag skulle ta det kontinuerligt (hon uttryckte sig som om det var det hon bett mig att göra dagen innan) i en vecka, vilket skulle innebära sju tabletter om dagen. Hon sa att hon skulle ringa nästa vecka och det var inget prat om läkartider som jag naivt förväntat mig. Jag var så besviken att jag höll på att börja gråta och kunde inte nämna att jag nyss haft en av de värsta nätterna i mitt liv (efter hemska mardrömsnätter – inte om Fionas man de gångerna) och så sa hon hejdå och la på.
Jag kunde inte för allt i världen förstå logiken, om en människa är sjuk och behöver undersökas så tycker jag att det känns som allra mest vettigt att undersöka den sjuka personen först för att sedan diskutera eventuella hjälpmedel. Jag kunde inte låta bli att känna att de mest ville bli av med mig, tysta ner mig liksom snarare än att starta en ordentlig utredning. Det jag vill allra mest är att veta vad som är fel på mig, smärtlindring kan vänta. Jag vill bara slippa att inte veta. Det kändes som om de satte skor på en ömmande häst, ville dölja problemet helt enkelt. Jag var så arg och ledsen, vad fanns det för mening om de fick bort symptomen och sedan ändå inte kunde göra en rättvis undersökning för att symptomen var dolda?
Min pappa ringde onsdag morgon för att prata med dem och jag vet inte vad han sa men helt plötsligt togs jag på allvar och fick en akuttid samma dag, bara någon/några timme/timmar efter pappas samtal. (Kan ju tillägga att mor min läste en artikel om skillnaden när män och kvinnor ringer till sjukvården, dubbelt så många män får tid även om de visar samma symptom som en kvinna som bara fått goda råd. Det är detsamma om en man ringer för sitt barn. Underligt egentligen, att det finns sådana skillnader) väl där så pratade jag med min läkare (som också sa att man såklart borde undersöka patienten när symptomen visar sig, så jag undrar hur mycket och om kvinnan jag talade med ens framförde det mamma och jag berättat för henne. Det kändes inte så.) om hur min kropp kändes, sen klämde han igenom mig, det fanns många ömma punkter men inga uppenbara inflammationer i lederna.
Jag har varit hos honom en gång innan på grund av värk i kroppen men vid just det besöket hade jag ytterst få symptom, de tog ett blodprov som visade sig vara normalt. Nu i onsdags tog det ett nytt blodprov men den här gången skulle de kolla mycket mer så vi får se om provresultaten kan visa oss någonting. Inga reumatiska sjukdomar misstänks, så min egna diagnos är just nu ”jävligt ont”. Kan för övrigt tillägga att jag för första gången i mitt liv tog ett blodprov i armvecket utan Emla (bedövningssalva) – ja, diabetikern Elin är rädd för nålar och sprutor, innan jag fick diagnosen diabetes hade jag sprutfobi. Jag tror det var sex rör med blod som de tog från mig.
Så just nu väntar jag bara. Väntar och hoppas på svar.
Keeper är den silveraktiga ungen längst ner i bild!
Det var en stor kull – hela åtta små ljuvligheter!
Lilla söta Keeper
Far och son (jag tror att det här är hanen) leker och en dam ifrån förra kullen i bakgrunden.
Bebbarna hade en mycket stilig far!
Så galet söta!
EloinenArt 