Djuren

Idag har vi kollat på en kull med kattungar – av rasen maine coon – och även tingat en liten hane vid namn Keeper som ska flytta hem till oss om knappt tre veckor. Jag längtar såååå mycket! Efter Rasmus tragiska och plötsliga bortgång (troligen i hjärtsjukdomen HCM eller ”den tysta mördaren”) så har familjen varit lite skeptiska till att skaffa maine coon av den anledningen att vi var rädda att en ny maine coon skulle bli alldeles för lik Rasmus. Vi var också rädda för att råka få en katt med HCM igen då vi först fått intrycket av att maine coon-katter hade större risk att få det, det visade sig dock efter lite läsning att så inte är fallet. Vi pratade och velade om vilken ras vi allra helst skulle vilja ha efter Rasmus men nu står vi här, snart maine coon-ägare för andra gången och så fantastiskt nöjda med valet!

Uppfödaren (http://www.showbizcoon.se/) till vår blivande kattunge är väldigt seriös och båda föräldrarna är kollade för HCM och testades negativt, det här är dock ingen garanti men en betydande riskförminskning. Det är en fantastiskt trevlig, äldre kvinna som har hand om uppfödningen med sina underbara maine coon-katter (blir Keeper det allra minsta lik sina föräldrar, som kan förväntas, kan vi också ana oss till vilken underbar katt det är vi får) och det här känns bara så himla, himla bra.

Jag bjuder på lite halvdana mobilbilder ifrån dagen:

Keeper är den silveraktiga ungen längst ner i bild!

Det var en stor kull – hela åtta små ljuvligheter!

Lilla söta Keeper

Far och son (jag tror att det här är hanen) leker och en dam ifrån förra kullen i bakgrunden.

Bebbarna hade en mycket stilig far!

Så galet söta!

Nu vill jag tillägna ett litet inlägg, framförallt, åt min råtta, Pippin (Vi har ytterligare en råtta, Merry, som är min systers). En underbar, livlig liten krabat, full med lek och äventyrslystnad. Merry och Pippin är våra första råttor i ett led av många andra smådjur (kaniner, guldhamstrar, dvärghamstrar, gerbiler och marsvin).Merry (längst fram) och Pippin (i bakgrunden) på äventyr i min säng.

Det är ett djur jag skulle rekommendera människor som söker ett underhållande och intelligent sällskap. De kan liknas vid små hundar, de är sociala, busiga och lätta att lära tricks (Pippin kan stå, snurra och komma upp på axeln på kommando än så länge) men de är, till skillnad ifrån hundar, riktiga klätterfanatiker och dessutom väldigt duktiga på det – att klättra runt på en bar axel är inga problem menar Pippin.

Råttor har ett stort aktivitetsbehov, både fysisk motion och hjärngympa är en viktig del av att ha och sköta råttor. Helst ska de få komma ut någon timma om dagen och ha tillgång till att utforska och busa någon annanstans än i buren som bör vara utformad mer som en fågelbur snarare än en marsvinsbur – att den alltså ska ha mycket utrymme uppåt för att ha klättermöjligheter.

Matskålen sitter högt upp på gallret så att de får klättra för att komma åt mumsbitarna och igår utsåg Pippin plastskålen till sin sovplats, en mycket trött råtta. Man kan skymta Merry i hängmattan i bakgrunden. Jag kan tillägga att bilderna är tagna några timmar innan storstädning med skrubbning av det mesta.

Sängäventyr från igår. Pippin är mycket modigare än Merry som inte alltid vill komma ut, vi tränar på det här och Merry blir allt mer självsäker och kommer ut mer och mer helt självmant på den lilla stegen ifrån buren till min säng. Han behöver dock mycket pauser för att bearbeta ”den stora världen” utanför tryggheten i buren.

Han är i grund och botten en oerhört mysig och social kille som faktiskt, till skillnad ifrån Pippin, vet hur man ligger stilla och gosar lite. Det är ett mirakel om Pippin står stilla när han får komma ut såpass länge att man kan strycka honom över ryggen några gånger innan han skuttar iväg igen. Råttor har stora personligheter och man kan tydligt se olika individer i varje råtta.

Gooooosiga Att dra i hår är superkul.